Ett bolag hyrde en lokal. Hyresavtalet sades upp av hyresvärden och bolaget gjorde gällande att det hade rätt till ersättning enligt reglerna om indirekt besittningsskydd i jordabalken. Efter att det hade beslutats om företagsrekonstruktion för hyresvärden träffade de ett förlikningsavtal som innebar att hyresvärden skulle betala ett visst belopp till bolaget.
Hyresvärden gick senare i konkurs. Bolaget bevakade då sin fordran enligt förlikningsavtalet och gjorde gällande att fordran var förenad med s.k. superförmånsrätt (numera enligt 10 § första stycket 5 förmånsrättslagen). En fordran är förenad med sådan förmånsrätt om den grundar sig på ett avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under företagsrekonstruktionen.
I avgörandet konstaterar Högsta domstolen att bolagets fordran inte kan sägas ha sin grund i förlikningsavtalet eftersom den har sitt ursprung i det tidigare hyresavtalet. Förlikningsavtalet har inte medfört att bolaget utsatt sig för en ny ekonomisk risk i förhållande till vad som gällde tidigare. Någon förmånsrätt föreligger därför inte för bolagets fordran.