Högsta domstolen
 

Förmånsrätt?

Mål: Ö 1972-24
Högsta domstolen har bedömt att en fordran enligt ett förlikningsavtal som ingåtts under en företagsrekonstruktion inte omfattas av s.k. superförmånsrätt enligt förmånsrättslagen.

Ett bolag hyrde en lokal. Hyresavtalet sades upp av hyresvärden och bolaget gjorde gällande att det hade rätt till ersättning enligt reglerna om indirekt besittningsskydd i jordabalken. Efter att det hade beslutats om företagsrekonstruktion för hyresvärden träffade de ett förlikningsavtal som innebar att hyresvärden skulle betala ett visst belopp till bolaget.

Hyresvärden gick senare i konkurs. Bolaget bevakade då sin fordran enligt förlikningsavtalet och gjorde gällande att fordran var förenad med s.k. superförmånsrätt (numera enligt 10 § första stycket 5 förmånsrättslagen). En fordran är förenad med sådan förmånsrätt om den grundar sig på ett avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under företagsrekonstruktionen.

I avgörandet konstaterar Högsta domstolen att bolagets fordran inte kan sägas ha sin grund i förlikningsavtalet eftersom den har sitt ursprung i det tidigare hyresavtalet. Förlikningsavtalet har inte medfört att bolaget utsatt sig för en ny ekonomisk risk i förhållande till vad som gällde tidigare. Någon förmånsrätt föreligger därför inte för bolagets fordran.

Benämning

"Disqovenas fordran"