Straffbestämmelsen om sabotage, som ursprungligen tillkom under andra världskriget, kännetecknas primärt av angrepp på eller hot mot vitala samhällsintressen som försvaret, folkförsörjningen, rättskipningen, förvaltningen och den allmänna ordningen och säkerheten i landet. Som sabotage räknas också allvarliga störningar och hinder mot den allmänna samfärdseln och mot tillhandahållandet av telekommunikationer, vatten, värme och elektricitet.
Tingsrätten dömde demonstranterna för sabotage och för bötesbrottet ohörsamhet mot ordningsmakten, eftersom de inte lydde polisens uppmaning att avsluta sammankomsten och resa sig från vägbanan. Hovrätten har ändrat domen och friat demonstranterna från sabotage, eftersom störningen av den allmänna samfärdseln inte bedömdes som tillräckligt allvarlig. Domen stod fast beträffande ohörsamhet mot ordningsmakten.
Högsta domstolen har endast prövat målet i den del som avser sabotage.
I domen gör Högsta domstolen bedömningen att vad som utgör störningar och hinder för den allmänna samfärdseln (som kan avse betydelsefull trafik på vägar) måste bedömas i kontexten av att straffansvaret för sabotage avser angrepp på och hot mot vitala samhällsintressen. En tidsmässigt begränsad vägblockad i samband med en demonstration av det slag som är aktuell i målet bedöms inte kvalitativt jämförbar med angrepp på och hot mot sådana vitala samhällsintressen som anges i straffbestämmelsen. Något straffansvar för sabotage föreligger därför inte. Demonstranterna frikänns i den delen.
Högsta domstolen pekar också på betydelsen av den grundlagsfästa demonstrationsfriheten och yttrandefriheten. Det är enligt domen naturligt att straffbestämmelsen om sabotage vid utövande av dessa friheter tillämpas med den restriktivitet, återhållsamhet och proportionalitet som följer av bestämmelserna i regeringsformen när det gäller möjligheterna att begränsa friheterna.