Arbetsförmedlingen beslutade att en arbetsgivare skulle återbetala tidigare utbetalt stöd. Arbetsgivaren överklagade beslutet men betalade det belopp som omfattades av återbetalningsskyldigheten. Han ansåg att beslutet var felaktigt, men framhöll att han betalade för att undvika att bli skyldig att betala dröjsmålsränta.
Förvaltningsrätten noterade att beslutet inte fick överklagas enligt de förordningar som gällde för återbetalningarna och ansåg att det av HFD 2021 ref. 8 följer att
överklagandeförbudet inte skulle åsidosättas eftersom beslutet kunde komma under
domstols prövning i andra förfaranden. Kammarrätten avslog arbetsgivarens överklagande dit.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att Arbetsförmedlingens beslut är av en sådan karaktär att artikel 6.1 i EKMR ger en rätt till domstolsprövning. Förhållandena i HFD 2021 ref. 8 var sådana att återkravet kunde komma under domstols prövning i samband med verkställighetsåtgärder. I nu aktuellt mål är emellertid situationen en annan. Eftersom arbetsgivaren har betalat det belopp som omfattades av betalningsskyldigheten kan ett återkrav inte längre bli föremål för prövning enligt de förfaranden som det hänvisas till i rättsfallet. Att arbetsgivaren har rättat sig efter myndighetens beslut och betalat beloppet innebar enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte att han därigenom ska anses ha frånsagt sig
rätten till en domstolsprövning. För att arbetsgivaren ska kunna få sin sak prövad av domstol är det således nödvändigt att överklagandeförbuden i de aktuella förordningarna åsidosätts.
Högsta förvaltningsdomstolen fann alltså att överklagandet till förvaltningsrätten inte borde ha avvisats. Kammarrättens och förvaltningsrättens avgöranden upphävdes därför och målet visades åter till förvaltningsrätten för fortsatt handläggning.