Högsta domstolen har prövat två mål som gäller tjänstefel av polismän.
I det ena fallet hade två poliser beordrats till en adress där det enligt uppgifter förekom bråk. På platsen mötte de en man och en kvinna som hade eller hade haft en relation. Det framkom att kvinnan hade bitit mannen i bröstet, men mannen ville inte göra någon anmälan om brott. Poliserna bedömde felaktigt att mannen hade utsatts för ofredande och inte misshandel. Om brottet hade varit misshandel hade de varit skyldiga att rapportera händelsen. Genom att inte göra det bedöms de ha genom oaktsamhet åsidosatt vad som gäller för uppgiften, vilket utgör tjänstefel. Högsta domstolen framhåller att intresset av att rapportering sker gör sig starkt gällande vid misstanke om våld i nära relationer, men anser i detta fall att gärningen med hänsyn till omständigheterna är ringa och därmed straffri. Därför frikänns poliserna.
I det andra fallet hade en polisman på motorcykel genomfört ett förföljande av en moped. Polismannen misstänkte att föraren hade gjort sig skyldig till grov olovlig körning. Högsta domstolen konstaterar att grov olovlig körning inte är ett sådant brott som enligt Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd kan motivera ett förföljande av en moped. Därför bedöms polismannen genom oaktsamhet ha åsidosatt vad som gäller för uppgiften. Med hänsyn bland annat till att påtaglig risk för olycka uppkommit genom förföljandet anses gärningen inte vara ringa. Högsta domstolen fastställer därför hovrättens dom, vilket innebär att polismannen döms för tjänstefel till dagsböter.
Benämning
”Polisingripandet I och II”