I målet hade mark- och miljödomstolen ogillat en invändning om rättegångshinder men inte bestämt om det beslutet fick överklagas särskilt eller endast i samband med dom eller slutligt beslut. Domstolens beslut överklagades ändå. Mark- och miljööverdomstolen avvisade överklagandet med hänvisning till att det var fråga om ett beslut under rättegången som, i avsaknad av beslut som tillät särskilt överklagande, endast fick överklagas i samband med dom eller slutligt beslut.
Högsta domstolen har konstaterat att det inte funnits förutsättningar för Mark- och miljööverdomstolen att avvisa överklagandet.
Rättegångsbalken förutsätter att det i det enskilda fallet, med beaktande av omständigheterna, tas ställning till om ett beslut som det aktuella ska få överklagas särskilt. Det förhållandet att det, såsom skett i mark- och miljödomstolen, inte har fattats något beslut som tillåter särskilt överklagande kan inte föranleda slutsatsen att beslutet inte får överklagas särskilt. Om en underinstans inte har bestämt om beslutet får överklagas särskilt, saknas ett beslut som måste fattas. Detta utgör en brist som principiellt sett inte bör avhjälpas av överinstansen. När en sådan situation uppstår får det därför, enligt Högsta domstolen, anses ankomma på överinstansen att vidta de åtgärder som behövs för att underinstansen ska kunna komplettera med det saknade beslutet.
Mark- och miljööverdomstolens avvisningsbeslut undanröjdes därför och målet återförvisades för fortsatt handläggning.