Kronofogdemyndigheten utmätte ett belopp på en mans skattekonto och anmodade Skatteverket, i egenskap av sekundogäldenär, att betala det utmätta beloppet till Kronofogdemyndigheten. Skatteverket följde betalningsanmodan.
Det visade sig därefter att utmätningsfordringen var påhittad. Kronofogdemyndighetens utslag och utmätningsbeslut undanröjdes därför av domstol.
Innehavaren av skattekontot yrkade att Skatteverket skulle betala ut det belopp han haft innestående på skattekontot till honom. Skatteverket motsatte sig yrkandet och menade att verket betalat beloppet till Kronofogdemyndigheten med befriande verkan i och med att verket följt Kronofogdemyndighetens förbudsmeddelande och betalningsanmodan.
Högsta domstolen konstaterar att ett förbudsmeddelande och en efterföljande betalningsanmodan inte i sig leder till att en betalning alltid kan ske med befriande verkan för sekundogäldenären. Frågan om en sekundogäldenär har betalat med befriande verkan får i stället besvaras med ledning av allmänna fordringsrättsliga principer.
Högsta domstolen kommer fram till att en sekundogäldenär inte kan – trots att han eller hon är i god tro – betala med befriande verkan gentemot utmätningsborgenären om en kvalificerad ogiltighetsgrund föreligger samt att detsamma som regel måste gälla i en situation där utmätningen har grundats på ett påhittat fordringsförhållande.
Skatteverket förpliktas betala det yrkade beloppet till innehavaren av skattekontot.