Tre sprängningar utfördes i Hässelby, Linköping respektive utanför Uppsala. De två första sprängningarna skedde i trappuppgångar i flerfamiljshus, medan den tredje skedde mellan två fristående enfamiljshus. Samtliga sprängningar hade kopplingar till en konflikt mellan olika grupperingar i ett kriminellt nätverk. Högsta domstolen har nu bestämt straffen för tre av de inblandade personerna.
En central fråga i målet har varit att bedöma hur mycket straffen ska skärpas med stöd av en ny bestämmelse om synnerligen försvårande omständigheter som finns i 29 kap. 2 a § brottsbalken.
I bestämmelsen anges att det ska beaktas som synnerligen försvårande om brottet har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person och antingen
(1) innefattat användning av sprängämne eller annat liknande ämne och begåtts på allmän plats eller annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, eller
(2) haft bakgrund i eller varit ägnat att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne används.
I avgörandet konstaterar Högsta domstolen att såväl den första punkten som den andra punkten är tillämpliga, och straffen för de tilltalade skärps mot den bakgrunden påtagligt i förhållande till vad som annars blivit utgången.
När det gäller den första punkten framhåller Högsta domstolen att sprängladdningarna visserligen inte har exploderat på allmän plats, men att de har haft omedelbara effekter som sträckt sig ut på allmän plats. Och det är enligt domstolen tillräckligt för att punkten ska vara tillämplig.
Högsta domstolen framhåller vidare att det inte går att ange i generella termer hur mycket ett straff ska skärpas med stöd av bestämmelsen, men att det följer av lagstiftningen – omständigheterna ska ju ses som ”synnerligen försvårande” – att de faktorer som nämns ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen.
Som exempel på vilket genomslag bestämmelsen getts kan nämnas att en person som döms för medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse vid en av sprängningarna – och vars gärning som utgångspunkt bedömdes ha ett straffvärde på drygt fem år – med tillämpning av bestämmelsen döms till fängelse i sju och ett halvt år.
En annan av de tilltalade döms för medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse vid två av sprängningarna. Var och en av hans gärningar, vilka som utgångspunkt hade ett straffvärde på drygt sex år, bedöms med tillämpning av bestämmelsen ha ett straffvärde på nio år. Straffet för den samlade brottslighet som han döms för (som också inkluderade bl.a. ett grovt vapenbrott och två grova brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor), bestäms till fängelse i fjorton år.
För den tredje personen – som döms för två fall av grov allmänfarlig ödeläggelse och tretton mordförsök begångna genom att ha placerat ut två av sprängladdningarna – bestäms påföljden till fängelse på livstid.
– Avgörandet ger vägledning både om hur mycket straffen kan skärpas med stöd av den nya bestämmelsen, men det ger också vägledning om i vilka fall bestämmelsen är tillämplig. Högsta domstolen kommer bland annat fram till att en sprängning kan ha skett på allmän plats även om själva sprängladdningen exploderat någon annanstans, under förutsättning att explosionen har haft omedelbara effekter på allmän plats. Detta säger Petter Asp, en av de domare som deltagit i avgörandet.