En person med flera neuropsykiatriska diagnoser åtalades bland annat för att ha misshandlat sin lärare på en gymnasieskola. I Högsta domstolen har målet framför allt gällt frågan om personens psykiska tillstånd ska påverka straffvärdebedömningen och, om personen ska dömas, i vilken mån tillståndet ska påverka personens skyldighet att utge skadestånd i form av ersättning för kränkning.
Högsta domstolen har kommit fram till att en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning – i den mån den yttrar sig i en nedsatt förmåga till handlingskontroll – kan få betydelse för straffvärdebedömningen, särskilt om den tilltalade inte ensam har tillskapat en situation som han eller hon har svårt att hantera på grund av sitt tillstånd. I det aktuella fallet sänktes straffvärdet något och den tilltalades dömdes till ungdomsvård med vissa föreskrifter.
I fråga om skadestånd har Högsta domstolen kommit fram till att det är fråga om ett privaträttsligt mellanhavande mellan den tilltalade och brottsoffret. Kriminalpolitiska hänsynstaganden bör då inte inverka såsom sker vid straffvärdebedömning och påföljdsval. Bestämmelserna i 2 kap. 4 och 5 §§ skadeståndslagen om nedsättning av skadestånd ska tillämpas med återhållsamhet. En nedsättning kan framför allt behöva övervägas när skadeståndsbeloppet för ett barn blir mer betydande. Någon nedsättning gjordes inte i målet, och elevens vårdnadshavande förälder hölls solidariskt ansvarig för kränkningsskadan enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen.