Beskattningsunderlaget för mervärdesskatt utgörs som huvudregel av ersättningen för en vara eller tjänst. Om ersättningen understiger varans eller tjänstens marknadsvärde kan beskattningsunderlaget dock under vissa förutsättningar bestämmas till marknadsvärdet (s.k. omvärdering). Som huvudregel gäller att marknadsvärdet ska bestämmas till det belopp som köparen skulle ha fått betala till en oberoende säljare. Om ingen jämförbar transaktion kan fastställas på den öppna marknaden får marknadsvärdet i stället bestämmas till säljarens självkostnadspris.
Frågan i målet var om beskattningsunderlaget skulle omvärderas beträffande tjänster som ett moderbolag hade tillhandahållit sina dotterbolag. Skatteverket hade ansett att tjänsterna skulle ses som ett enda sammansatt tillhandahållande som saknade motsvarighet på den öppna marknaden. Myndigheten hade därför omvärderat beskattningsunderlaget med utgångspunkt i moderbolagets kostnader, och därvid funnit att beskattningsunderlaget skulle bestämmas till ett belopp motsvarande bolagets samtliga kostnader för det aktuella året.
Högsta förvaltningsdomstolen beslutade att hämta in ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Av EU-domstolens dom framgick att de aktuella tjänsterna inte utgjorde delkomponenter i ett sammansatt tillhandahållande och att de därför inte kunde anses vara unika på den grunden.
Skatteverket ansåg att det fanns grund för omvärdering enligt myndighetens ursprungliga beslut även om tjänsterna utgör separata tillhandahållanden. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade dock att utredningen i målet inte gav tillräckligt stöd för denna slutsats. Därför upphävdes Skatteverkets beslut om mervärdesskatt och skattetillägg.