Högsta förvaltningsdomstolen
 

Domar i mål om merkostnadsersättning

Mål: 7467-24, 5592-25
Fråga om socialförsäkringsbalkens bestämmelser om begränsningar i rätten till merkostnadsersättning vid institutionsvård utgör hinder mot att bevilja en person merkostnadsersättning därför att personen har beviljats insatsen träningsboende eller därför att personen ges öppen rättspsykiatrisk vård.

Merkostnadsersättning är en socialförsäkringsförmån som ska kompensera för de kostnader som uppkommer på grund av en persons funktionsnedsättning och som går utöver de kostnader som är normala för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. För den som vårdas på en institution eller utanför institutionen genom dess försorg lämnas merkostnadsersättning endast om vården kan beräknas pågå högst sex månader. Högsta förvaltningsdomstolen har i två fall uttalat sig om hur reglerna ska tillämpas.

I det ena fallet hade en kvinna beviljats insatsen träningsboende. Hennes ansökan om merkostnadsersättning avslogs av Försäkringskassan som bedömde att det var fråga om sådan vård på institution som medför att merkostnadsersättning inte kan lämnas.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att bestämmelserna om undantag från möjligheten att beviljas en förmån när den enskilde vårdas på en institution tar sikte på vård på sjukhus eller andra sådana institutioner som tillgodoser de behov och kostnader som finns. Därefter konstaterade domstolen att begränsningen av rätten till merkostnadsersättning inte gäller när en person har beviljats insatsen träningsboende. Det är då inte fråga om att personen vårdas på en institution. Målet återförvisades till Försäkringskassan för ny prövning av kvinnans ansökan om merkostnadsersättning.

I det andra fallet var det fråga om en man som getts rättspsykiatrisk vård i öppen form. Försäkringskassan avslog hans ansökan om merkostnadsersättning med hänvisning till att rättspsykiatrin skulle betraktas som en institution och att mannen vårdades genom institutionens försorg. Vidare konstaterades att det inte fanns något beslut om att vården skulle upphöra. Försäkringskassan ansåg därför att han inte hade rätt till merkostnadsersättning.

Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att den som ges sluten rättspsykiatrisk vård är föremål för sådan institutionsvård som avses i reglerna. Därefter konstaterade domstolen att en person som ges öppen rättspsykiatrisk vård får vistas utanför sjukvårdsinrättningen. Han eller hon är dock knuten till sjukvårdsinrättningen genom att den aktuella tvångsvården, genom chefsöverläkarens försorg, utgår därifrån. Vidare ska han eller hon följa de särskilda villkor som har föreskrivits för vården. Mot denna bakgrund fann Högsta förvaltningsdomstolen att den som ges öppen rättspsykiatrisk vård får anses vårdas utanför institutionen genom dess försorg. Mannen hade därför inte rätt till merkostnadsersättning. Överklagandet avslogs.

Publicerad:2026-02-27 12.06av Högsta förvaltningsdomstolen