Enligt förordning (EG) nr 883/2004 ska en person som har anställning i en medlemsstat omfattas av socialförsäkringslagstiftningen i den medlemsstaten. En arbetsgivare kan dock under vissa förutsättningar sända ut en arbetstagare för att under begränsad tid utföra arbete i en annan medlemsstat. Arbetstagaren ska då fortsätta tillhöra lagstiftningen i den medlemsstat som han eller hon sänds ut ifrån. En förutsättning för detta är att personen inte sänds ut för att ersätta någon annan person. Detta så kallade ersättningsförbud regleras i artikel 12.1 i förordningen.
Det nu aktuella målet handlar om en arbetstagare som varit anställd av ett svenskt reseföretag för att under viss tid arbeta som reseguide på ett av bolagets resmål i Österrike. Bolagets verksamhet på den aktuella destinationen är säsongsberoende och bedrivs endast vintertid. Under föregående säsong hade en annan person anställd av företaget utfört motsvarande arbetsuppgifter på det aktuella resmålet. Arbetstagaren begärde att Försäkringskassan skulle utfärda ett så kallat A1-intyg avseende den tid som hon tjänstgjorde i Österrike. Försäkringskassan anser att den aktuella utsändningen inte är förenlig med ersättningsförbudet i artikel 12.1 och att arbetstagaren därför inte omfattats av svensk socialförsäkringslagstiftning under arbetet i Österrike. Av den anledningen kan inte heller något A1-intyg utfärdas.
Eftersom den verksamhet som bolaget bedriver på utsändningsorten är säsongsberoende görs det uppehåll mellan utsändningsperioderna. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen behöver det klarläggas vilken betydelse sådana uppehåll har vid tillämpningen av ersättningsförbudet i artikel 12.1 i förordningen. I begäran om förhandsavgörande har Högsta förvaltningsdomstolen därför frågat EU-domstolen om det strider mot ersättningsförbudet att en arbetstagare sänds ut för att i en tidsbegränsad anställning utföra samma arbetsuppgifter som en annan person utförde under motsvarande tid föregående säsong.