De två ordningsvakterna var kallade till Odenplans tunnelbanestation där ett antal fotbollssupportrar samlats och stämningen var upprörd. Tillsammans med andra ordningsvakter skulle de hindra supportrarna från att ta sig ned till tunnelbaneperrongen. En av supportrarna riktade sig mot de två vakterna och skrek flera gånger att han skulle döda dem. För detta dömdes han för hot mot tjänsteman.
Ordningsvakterna yrkade ersättning för den kränkning hoten inneburit för dem och hävdade att det varit fråga om en i lagens mening allvarlig kränkning.
Situationen var sådan att ordningsvakterna fick anses ha haft särskild beredskap för det angrepp som hoten utgjorde, vilket innebär att det ställs högre krav för rätt till kränkningsersättning än vad som gäller i andra fall. Det ska då särskilt beaktas om hoten riktats mot vakternas privata sfär. Det fanns dock inte något som talade för att hoten uttalades av något annat skäl än att målsägandena var ordningsvakter och hoten har inte anspelat på några personliga förhållanden. Varken det aggressiva uppträdandet hos den dömde eller den upprörda stämningen på platsen har inneburit att det ändå varit fråga om en allvarlig kränkning.
Högsta domstolen har mot den bakgrunden kommit fram till att ordningsvakterna i detta fall inte har rätt till kränkningsersättning.