Ett svenskt bolag köpte en byggnadsställning av ett polskt bolag. Byggnadsställningen fraktades från Polen till en ort i Sverige av en fristående fraktfirma. Köparen ansåg att ställningen var behäftad med fel och väckte talan vid svensk domstol. Det polska bolaget menade att talan skulle avvisas eftersom polsk och inte svensk domstol var behörig att pröva tvisten.
Frågan i Högsta domstolen var om svensk domstol är behörig att pröva en tvist avseende försäljning av varor där svaranden har hemvist i en annan EU-medlemsstat och det inte av avtalet går att fastställa den ort som varorna har eller skulle ha levererats till. Det är en fråga som regleras genom Bryssel I-förordningen.
Högsta domstolen konstaterar, med hänvisning till praxis från EU-domstolen, att leveransorten är den ort där det fysiska överlämnandet äger rum, genom vilket köparen har fått faktisk rådighet över varorna på den slutliga bestämmelseorten för försäljningen.
Det fysiska överlämnandet av byggnadsställningen till köparen skedde på en ort i Sverige. Högsta domstolen anser därför att svensk domstol är behörig att pröva tvisten.