Trafikverket beslutade under 2022 att fastställa vägplan för anläggning av väg 259, Tvärförbindelse Södertörn. Beslutet innebär att det fastställs en vägplan för en delvis ny sträckning av väg 259 mellan väg E4/E20 vid Vårby och väg 73 vid Jordbro. Den nya delen av väg 259 ska gå i tunnel genom Masmoberget, under Glömstadalen och under Flemingsbergsskogen. Vägen ska utformas huvudsakligen som en mötesfri motortrafikled med två körfält i vardera riktningen och en hastighet om 80–100 kilometer per timme.
Trafikverket angav i beslutet att vägplanen har handlagts i enlighet med reglerna i väglagen och vägförordningen samt är förenlig med miljöbalkens allmänna hänsynsregler, hushållningsbestämmelser och bestämmelser om miljökvalitetsnormer.
Trafikverkets beslut överklagades till regeringen, som ändrade beslutet bara på så sätt att ytterligare några fastigheter skulle erbjudas bullerskyddsåtgärder.
Högsta förvaltningsdomstolen har prövat ansökningar om rättsprövning av regeringens beslut från fem miljöorganisationer och tre privatpersoner, vilka yrkat att beslutet ska upphävas.
I målet har anförts att regeringens beslut, som förväntas innebära ökade utsläpp och leda till att klimatmålen inte nås, ska upphävas då det strider mot klimatlagen.
Det har även gjorts gällande att regeringens beslut att tillåta de utsläpp av växthusgaser som Tvärförbindelse Södertörn medför innebär en kränkning av rätten till respekt för privatlivet och familjelivet såsom det skyddas av artikel 7 i Europeiska unionens rättighetsstadga, vilken har sin motsvarighet i artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, EKMR.
Högsta förvaltningsdomstolen har funnit att klimatlagen är avsedd att utgöra ett ramverk för regeringens klimatpolitiska arbete i bred mening och inte riktar sig till enskilda samt att det inte går att dra slutsatsen att ett regeringsbeslut av nu aktuellt slag står i strid med den lagen. Vidare får, enligt domstolen, den valda lösningen anses ligga inom det bedömningsutrymme som en stat har enligt artikel 8 i EKMR och artikel 7 i rättighetsstadgan när det gäller vilka konkreta åtgärder inom transport- och kommunikationssektorn som ska vidtas för att uppnå uppsatta klimatmål.
Det har också invänts att regeringens beslut innebär en felaktig avvägning mellan riksintressena för friluftsliv och kommunikationer och därför strider mot miljöbalken.
Högsta förvaltningsdomstolen har konstaterat att om ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål, ska företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Domstolen har funnit att det inte kommit fram att regeringen felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det bedömningsutrymme som avvägningsbestämmelsen i miljöbalken ger.
I målet har också anförts att vägprojektets miljökonsekvensbeskrivning är bristfällig i fråga om redovisade alternativ. Det har anförts att miljökonsekvensbeskrivningen borde, utöver en motortrafikled, ha redovisat de alternativa transportlösningar som Trafikverket har undersökt i en åtgärdsvalsstudie 2014 innan de formella planläggnings- och miljö-bedömningsprocesserna påbörjades.
Högsta förvaltningsdomstolen har funnit att det inte strider mot någon rättsregel att alternativ till vägen, som har undersökts i en åtgärdsvalsstudie, inte redovisas i miljö-konsekvensbeskrivningen om alternativen inte bedöms vara rimliga och relevanta alternativ för det planerade projektet som avser byggande av en motortrafikled. Den bedömning som gjorts i det avseendet får enligt domstolen anses ligga inom det bedömningsutrymme som bestämmelserna ger.
Högsta förvaltningsdomstolen har även tagit ställning till ett antal andra invändningar som sökandena har framställt mot regeringens beslut, bl.a. att beslutet strider mot de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken, att miljökonsekvensbeskrivningen är bristfällig i olika avseenden och att samrådet med berörda inte har genomförts på ett korrekt sätt.
Högsta förvaltningsdomstolen har sammanfattningsvis funnit att vad sökandena har invänt inte innebär att regeringens beslut strider mot någon rättsregel och att det inte heller klart framgår av omständigheterna att regeringens beslut på något annat sätt strider mot någon rättsregel. Domstolen har därför beslutat att regeringens beslut inte ska upphävas.