En person hade lånat sammanlagt nästan 19 miljoner kronor. Hans fastighet var pantsatt som säkerhet för lånet. Genom en bodelning överflyttades äganderätten till fastigheten till mannens hustru, men han behöll betalningsansvaret för lånet. När mannen senare krävdes på betalning hade han försatts i konkurs.
Efter att talan om betalning av lånet väckts i domstol träffades en förlikning. I förlikningsavtalet åtog sig mannen (konkursgäldenären) att till långivaren betala ett belopp som helt motsvarade hans skuld mot att lånen löstes och pantbreven som använts som säkerhet i fastigheten återlämnades.
Ett bolag överförde pengar till konkursgäldenärens ombuds klientmedelskonto och därifrån skedde betalningen enligt förlikningsavtalet.
Egendom som tillhör konkursgäldenären före konkursen eller som tillfaller honom under konkursen hör till konkursboet och gäldenären får då inte råda över den egendomen (det så kallade rådighetsförbudet).
Högsta domstolen har funnit att betalningen enligt förlikningsavtalet gjorts med pengar som ställts till konkursgäldenärens förfogande och tillfallit honom. Att konkursgäldenären använt pengarna för att uppfylla sin betalningsförpliktelse enligt förlikningsavtalet och därmed få sina lån lösta har inneburit att han handlat i strid med rådighetsförbudet i konkurslagen. Betalningen ska därför gå åter och pengarna ska återbetalas till konkursboet.