Högsta förvaltningsdomstolen har i ett mål om färdtjänst uttalat sig om förutsättningarna för att ett beslut som till sin karaktär är gynnande ska få ändras till den enskildes nackdel med hänvisning till tvingande säkerhetsskäl enligt bestämmelsen i 37 § andra stycket 2 förvaltningslagen (2017:900).
Bakgrunden i målet var att en kommun hade beslutat om verkställighetsstopp för färdtjänstresor med specialfordon avseende en person som var beviljad sådant tillstånd. Beslutet, som gällde utan tidsbegränsning, motiverades med att kommunens specialfordon med ramplift riskerade att gå sönder på grund av för stor belastning, vilket kunde leda till skador på personal och den enskilde.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar inledningsvis att de konsekvenser som en överbelastning av rampliften kan få utgör exempel på sådana allvarliga skadeverkningar som avses i bestämmelsen, och att situationen har varit av mer akut slag.
Enligt Högsta förvaltningsdomstolen måste dock bedömningen av om det finns tvingande säkerhetsskäl enligt 37 § andra stycket 2 förvaltningslagen innefatta en prövning av om åtgärden är nödvändig för att undanröja risken för allvarliga skadeverkningar, eller om syftet med åtgärden kan uppnås på annat sätt. Åtgärden får inte innebära mer långtgående begränsningar än vad som är motiverat för att eliminera riskerna för skada.
Eftersom kommunen varken utrett eller prövat om den identifierade risken för allvarliga skador på människor och egendom kunde undanröjas på ett mindre ingripande sätt än genom ett verkställighetsstopp tills vidare anser Högsta förvaltningsdomstolen att kommunen inte visat att det förelegat tvingande säkerhetsskäl enligt 37 § andra stycket 2 förvaltningslagen. Underinstansernas avgöranden upphävs därför.