Brottet människorov infördes därför att vissa frihetsberövanden framstår som särskilt allvarliga. Kännetecknande för dessa är att gärningsmannen tar makten över och använder sig av och utnyttjar en annan människa för att uppnå vissa särskilda syften.
Gärningar som motsvarar människorov i lagtextens bemärkelse kan dock vara av mycket skilda slag och i enskilda fall sakna den särskilt grova karaktär som föranledde lagstiftaren att införa brottet. Det kan också föreligga förmildrande omständigheter som medför att brottet kan vara mindre grovt.
Vid bedömningen av hur allvarligt brottet är ska samtliga omständigheter beaktas, t.ex. vilket syfte gärningsmannen har med människorovet. Också graden av organisation och planering har betydelse. Om ett människorov har utgjort ett led i en brottslighet som utövas i organiserad form eller systematiskt utesluter det vanligen att brottet bedöms som mindre grovt. Det har även betydelse om vapen har använts, hur länge frihetsberövandet har pågått och vilken grad av lidande och obehag som offret har fått utstå.
I det aktuella fallet hade den åtalade mannen genomfört människorovet gemensamt och i samförstånd med andra. Brottet var inte planerat och bemäktigandet och bortförandet hade inte genomförts med hjälp av vapen eller någon form av tillhyggen. Däremot hade det skett på ett överrumplande och våldsamt sätt. Målsäganden utsattes under frihetsberövandet för en på flera sätt kränkande och förnedrande behandling som gjorde att han fruktade för sitt liv. Dessutom var frihetsberövandet inte helt kortvarigt – det pågick i åtta timmar och avbröts först genom att målsäganden lyckades fly. Människorovet var därför inte mindre grovt.
Straffet för gärningsmannen, som dömdes även för andra brott, blev fängelse i fem år och sex månader.