När en stämningsansökan i tingsrätt har grundläggande brister skickas ett kompletteringsföreläggande. Ett sådant föreläggande behöver vanligen inte delges utan kan skickas med t.ex. lösbrev eller via e-post. Anledningen till att delgivning inte behöver ske är att parten normalt kan återkomma med en ny stämningsansökan. Om det finns risk för att parten inte kan återkomma med en ny ansökan bör kompletteringsföreläggandet av rättssäkerhetsskäl delges. Så kan vara fallet exempelvis om en i lag angiven tidsfrist för att ansöka om stämning snart löper ut.
Om en part gör gällande att ett kompletteringsföreläggande inte har kommit henne eller honom till handa är det en fråga om parten har haft laga förfall, dvs. giltig ursäkt, för att inte svara på föreläggandet. Utgångspunkten är att den som påstår laga förfall har bevisbördan för påståendet. När det gäller mål som avgörs på handlingarna och där parterna inte i förväg har fått veta när målet ska avgöras gäller dock enligt rättspraxis att redan ett påstående om att domen eller beslutet inte har kommit parten till handa ska godtas, om inte omständigheterna talar emot det.
Högsta domstolen slår i avgörandet fast att när ett kompletteringsföreläggande inte behöver delges krävs det mer än ett påstående om att föreläggandet inte har kommit parten till handa för att laga förfall ska anses föreligga. Däremot ska man se annorlunda på sådana kompletteringsförelägganden som av rättssäkerhetsskäl bör delges. I en sådan situation ska en uppgift om att kompletteringsföreläggandet inte har kommit parten till handa godtas, om inte omständigheterna talar emot påståendet.
Målet var inte sådant att det hade funnits anledning att delge kompletteringsföreläggandet. Det var alltså inte tillräckligt med ett påstående om att kompletteringsföreläggandet inte hade kommit fram. Tingsrättens avvisningsbeslut ändras därför inte.