När en person har utsatts för ett brott som utgör en allvarlig kränkning och därför typiskt sett ska ha rätt till kränkningsersättning kan det ha betydelse hur den skadelidande har agerat för både rätten till kränkningsersättning och för bestämmande av kränkningsersättningens storlek.
Enligt domstolen ska hänsyn vid bedömningen av om ersättning alls ska utgå tas till om den skadelidandes beteende utgör ett risktagande i förhållande till den kränkning han eller hon utsätts för. I det ena målet uttalar Högsta domstolen att även om den skadelidande själv avsåg att begå brott genom att köpa narkotika, hade han mot bakgrund av parternas tidigare relation och kontakter inte anledning att anta att hans agerande innebar en risk för att utsättas för brott på sätt som skedde. Agerandet anses därför inte ha utgjort ett sådant medvetet risktagande att någon kränkningsersättning inte ska utgå.
Domstolen uttalar också att den skadelidandes agerande i vissa fall kan innebära att den kränkning han eller hon utsätts för är mindre allvarlig än normalt och att detta då kan påverka storleken på kränkningsersättningen. I det andra målet anses den omständigheten att den skadelidande inledde slagsmålet genom att tilldela gärningsmannen flera knytnävsslag i sänkande riktning påverka storleken på den kränkningsersättning som ska utgå till följd av det efterföljande livsfarliga knivhugget.