Högsta domstolens logotyp
 

Kränkningsersättning utgår inte vid bedrägeribrott

Mål: T 5247-18
En person hade dömts för bl.a. grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri genom att ha förmått eller försökt förmå målsägandena, som var i åldrarna 78 91 år, att betala för takreparationer trots att personen aldrig haft för avsikt att utföra några reparationer. Högsta domstolen har funnit att det saknas förutsättningar att bifalla målsägandenas begäran om kränkningsersättning med anledning av bedrägeribrotten.

Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär (2 kap. 3 § skadeståndslagen). Den som utsätts för ett bedrägeri kan uppleva obehag. Det brottsliga angreppet består dock i själva förmögenhetsöverföringen; vilseledandet i sig innefattar normalt inte något sådant integritetskränkande angrepp som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Högsta domstolen konstaterar att bedrägeribrott därför i princip inte är avsett att utgöra grund för kränkningsersättning.

Högsta domstolen menar att de aktuella bedrägeribrotten visserligen präglats av förslagenhet. Någon påverkan på de drabbade av integritetskränkande slag har emellertid inte förekommit. Därmed menar Högsta domstolen att de aktuella gärningarna inte innefattat något sådant angrepp på målsägandenas person, frihet, frid eller ära som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen, trots att brotten begåtts mot äldre.