Högsta domstolen logotyp

Bevisbördans placering när det finns ett skriftligt fordringsbevis

Mål: T 293-19
Ett avtal om avslutande av en entreprenad innehöll endast en ensidig betalningsförpliktelse för ena avtalsparten. Skuldebrevslagens bestämmelser var därför tillämpliga. Frågan i Högsta domstolen var om avtalet påverkade bevisbördans placering.

Två bolag avtalade om utförande av en entreprenad. Entreprenörsbolaget kom emellertid inte att slutföra uppdraget. I stället träffades det i målet aktuella avtalet. Enligt avtalet skulle entreprenörsbolaget betala omkring tre miljoner kr till beställarbolaget. Summan avsåg dels ett lån som bestod i att beställarbolaget hade tagit över betalningsansvaret för ett antal fakturor som entreprenörsbolaget skulle ha betalat, dels kostnader med anledning av att beställarbolaget övertog ansvaret för att slutföra entreprenaden. En närstående till entreprenörsbolagets ställföreträdare pantsatte i samma avtal inteckningar i en fastighet till säkerhet för skulden. Målet rörde fastställande av att skulden skulle utgå med förmånsrätt i den pantsatta fastigheten. Pantsättaren invände bl.a. att något betalningsansvar för fakturor inte hade övertagits och att han ifrågasatte de påstådda kostnaderna med anledning av övertagandet av slutförandet av entreprenaden. Tingsrätten och hovrätten ansåg att pantsättaren hade bevisbördan för sina invändningar och biföll beställarbolagets talan.

Utgångspunkten är att en borgenär i princip har att styrka sin fordran. I ett rättsfall från 1975 höll emellertid Högsta domstolen öppet för att skuldebrev i vissa fall skulle kunna ha en bevisbördeomkastande verkan.

I det nu aktuella avgörandet uttalar Högsta domstolen att det är tänkbart med en bevisbördeomkastande verkan i vissa fall, det skulle i så fall närmast vara aktuellt vid tvist om ett mer traditionellt utformat skuldebrev av den typ som används vid yrkesmässig kreditgivning. Oavsett hur man ser på den möjligheten skulle det emellertid enligt Högsta domstolen föra för långt att låta innehavet av varje typ av handling få en sådan verkan så snart skuldebrevslagen kan tillämpas.

Avtalet i målet hade inte en bevisbördeomkastande verkan. Däremot utgjorde det ett mycket starkt bevis för att berörda parter hade kommit överens om det som stod i avtalet och att det motsvarade de verkliga bakomliggande förhållandena. Detta tillsammans med övrig bevisning medförde att beställarbolaget hade visat att det hade den aktuella fordran. Högsta domstolen fastställer därför hovrättens domslut.

Bifogade filer

Nyhetstyp