Vid en trafikolycka utanför Växjö omkom en kvinna. Föraren av den andra bilen dömdes för bl.a. vållande till annans död. Kvinnan som förolyckades hade haft ett kärleksförhållande med en man. Paret bodde på olika håll men de hade haft daglig kontakt och träffats och bott hos varandra regelbundet och då umgåtts som en familj. Mannen begärde anhörigersättning från föraren av den andra bilen som hade orsakat olyckan. Hans begäran gällde psykiskt lidande på grund av dödsfallet.
Högsta domstolen konstaterar att bestämmelsen om anhörigersättning är tänkt att i princip inte omfatta särbor. Det måste finnas någon ytterligare speciell omständighet i relationen för att särbor ska anses som särskilt närstående i bestämmelsens mening. Eftersom så inte var situationen här, fann domstolen att mannens begäran om skadestånd från den som orsakat dödsfallet inte kunde bifallas.