logotyp

Ansvar för personskada på ett aktivitetscenter

Mål: T 863-21
En mamma besökte ett aktivitetscenter tillsammans med sina barn. När hon under besöket hoppade på en luftkudde i en hoppgrop bröt hon fotleden. Hon krävde att centret på grund av oaktsamhet skulle hållas ansvarigt för hennes skada. Högsta domstolen kom dock fram till att omständigheterna inte var sådana att centret kunde anses ha gjort sig skyldigt till skadeståndsgrundande oaktsamhet.

Målet handlar om skadeståndsansvar för personskada som uppkommit vid ett aktivitetscenter. Vid prövningen aktualiseras frågor om hur verksamhetsutövarens aktsamhet ska bedömas. Det är alltså fråga om hur en s.k. culpabedömning ska göras.

– I allmänhet förutsätter skadeståndsansvar enligt culparegeln en aktiv handling; underlåtenhet att handla föranleder normalt inte ansvar, säger Svante O. Johansson, domare i Högsta domstolen. Detta går tillbaka på att det i regel inte finns någon skyldighet att motverka förverkligandet av en fara, fortsätter han. Särskilda omständigheter kan emellertid undantagsvis medföra ansvar, t.ex. att det föreligger en plikt att handla och det förutsätts då att en sådan plikt har rättsligt stöd, avslutar Johansson.

Högsta domstolen framhåller att ansvaret för en underlåtenhet att agera kan ges ett ganska varierande innehåll. Gränsen mellan handling och underlåtenhet kan många gånger vara oklar. I många fall följer ansvaret av att skadevållaren direkt eller indirekt har medverkat till att en fara uppkommit men underlåtit att reducera denna genom att vidta säkerhetsåtgärder. Underlåtenheten att motverka faran har i de sistnämnda fallen föregåtts av ett aktivt handlande. Beroende på omständigheterna kan det medföra en skadeståndssanktionerad skyldighet att verka för att faran undanröjs.

Högsta domstolen fann att det inte var något fel på lufttrycket i hoppgropen, som mamman påstått. Med hänsyn till skadefrekvensen på centret ställde domstolen höga krav på de säkerhetsåtgärder som centret hade att vidta. Beträffande detta noterade domstolen att det fanns en anställd som hela tiden övervakade gropen och gav klartecken till ett nytt hopp. Vidare fanns anvisningar om hur hoppet skulle gå till, vilka mamman inte följde. Vidare gjorde anställda på centret dagligen kontroller innan centret öppnades. Sammantaget ansåg Högsta domstolen att centret genomfört rimliga åtgärder för att förebygga skada vid användning av hoppgropen och det kunde inte krävas att ytterligare åtgärder vidtogs. Centret var därmed inte skadeståndsskyldigt för den uppkomna personskadan.