För första gången sedan migrationsdomstolsreformen 2006 har Förvaltningsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen, fått ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
Upprinnelsen till målet var när en albansk medborgare stoppades i mars 2022 i en trafikkontroll i Sverige. Vid kontrollen konstaterade Polismyndigheten att han varken hade uppehålls- eller arbetstillstånd i Sverige. Han kunde dock uppvisa ett giltigt kroatiskt uppehållstillståndskort. Han uppgav också att han arbetade för ett kroatiskt bemanningsföretag som hade hyrt ut honom till ett svenskt bolag. Dessa uppgifter aktualiserade en situation som tangerar den fria rörligheten inom EU. Mannens arbetsgivare hade dock inte anmält hans utstationering till Arbetsmiljöverket, vilket fick till följd att han betraktades arbeta och vistas olagligen i Sverige.
Enligt förvaltningsrättens tolkning av EU-rätt uppstod i denna situation frågan om Polismyndigheten behövde ge mannen en uppmaning att självmant bege sig till Kroatien. Polismyndigheten ansåg att en sådan uppmaning inte var nödvändigt utifrån en reglering i utlänningslagen som anger att en uppmaning är obehövlig om det är sannolikt att en utlänning inte skulle följa detta. Samma dag som trafikkontrollen beslutade Polismyndigheten att avvisa honom från Sverige. Beslutet var förenat med ett treårigt återreseförbud. Efter att Migrationsverket avslog mannens överklagande förde han frågan vidare till Migrationsdomstolen i Göteborg.
Domstolen registrerade mannens överklagande i målet UM 1982-22.
I samråd med parterna beslutade migrationsdomstolen att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende tolkning av EU-rätt (återvändandedirektivets artikel 6.2) och förenligheten av svensk rätt (8 kap. 6 a UtlL) med denna artikel. Fyra frågor ställdes till EU-domstolen. Frågorna kretsades kring förenligheten av svensk rätt med EU-rätt.
Handläggningen i EU-domstolen pågick i drygt sex månader. Med hänsyn till EU-domstolens ordinarie handläggningstider och antalet språk inom unionen var denna handläggning skyndsam. Förklaringen är att EU-domstolen använde sig av ett ovanligt förfarande som gäller bland annat när svaret på en fråga inte lämnar utrymme för rimligt tvivel.
I sitt beslut från den 26 april 2023 (C-629/22) slog EU-domstolen fast att den svenska regleringen var oförenlig med EU-rätt. EU-domstolen uttalade att medlemsstaterna inte har något utrymme att tillämpa strängare normer inom det området som regleras i återvändandedirektivet.
Genom direktivet har det inrättats ett precist förfarande med en bestämd ordningsföljd som ska tillämpas för att återföra tredjelandsmedborgare som vistas olagligen. Första steget för en tredjelandsmedborgare som har rätt att vistas i ett annat EU-land är en uppmaning att lämna frivilligt. De enda undantag från en sådan uppmaning som tillåts i direktivet gäller allmän ordning eller nationell säkerhet. Ett nationellt sannolikhetsundantag är således i strid med EU-rätt. EU-domstolen förtydligade också att den aktuella EU-rättsliga bestämmelsen var ovillkorlig och därmed hade så kallad direkt effekt. Vidare uttalade EU-domstolen att medlemsstaterna är skyldiga att få de otillåtna följdverkningarna av en överträdelse av unionsrätten att upphöra.
Migrationsdomstolen har den 9 maj 2023 meddelat dom i UM 1982-22. Domstolen upphävde avvisningen och återreseförbudet, i enlighet med Migrationsverkets inställning sedan verket tog del av EU-domstolens avgörande.