En person hade dömts för mord till frihetsberövande i form av sluten ungdomsvård på viss tid. Tiden bestämdes utan att hovrätten hade redovisat hur domstolen förhöll sig till att villkorlig frigivning inte sker inom ramen för sluten ungdomsvård. I lagens förarbeten har sagts att tiden för sluten ungdomsvård inte bör leda till att frihetsberövandet blir längre än om ett fängelsestraff hade utdömts i stället för sluten ungdomsvård. I praxis reduceras därför i regel vårdtiden med en tredjedel av den tid som ett fängelsestraff skulle ha uppgått till. Högsta domstolen har uttalat att påföljdsbestämning görs efter en helhetsbedömning. För resning krävs då att påföljden framstår som uppenbart oproportionerlig i förhållande till den brottsliga gärningen eller att det är uppenbart att påföljdsbestämningen saknar stöd i lag. Eftersom detta inte var fallet avslogs den dömdes resningsansökan.
Ingen resning på grund av ifrågasatt påföljdsbestämning
Högsta domstolen har tagit ställning till i vilken mån frågor rörande påföljdsbestämning bör kunna vara föremål för resning. I samband med det har också bedömts vilken betydelse ett uttalande i lagmotiv kan ges i sammanhanget.