En person var sedan tidigare beviljad assistansersättning från Försäkringskassan. Sedan Försäkringskassan fått information om att personens dagliga hjälpbehov var förändrat inledde myndigheten en utredning om väsentligt ändrade förhållanden. Utredningen visade att tidsåtgången för hjälp med de grundläggande behoven hade minskat så att hjälpbehovet i genomsnitt understeg 20 timmar i veckan varför personen inte längre hade rätt till assistansersättning. Personen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Luleå, som avslog överklagandet, och därefter vidare till Kammarrätten i Sundsvall som också avslog överklagandet.
Högsta förvaltningsdomstolen beslutade att meddela prövningstillstånd avseende prejudikatfrågan om förändringar i tidsåtgång för hjälpbehoven hos en försäkrad kan utgöra ett väsentligt ändrat förhållande som är hänförligt till den försäkrade i den mening som avses i 51 kap. 12 § socialförsäkringsbalken. Frågan om meddelande av prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.
Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att de väsentligt ändrade förhållandena ska handla om faktiska förhållanden och att förändringar i den försäkrades livssituation omfattas. En förändring i form av t.ex. en förbättrad funktionsförmåga omfattas av uttrycket under förutsättning att förändringen är väsentlig. Detsamma bör gälla andra väsentliga förändringar i den försäkrades livsföring som gör att behovet av hjälp faktiskt har minskat, t.ex. att hjälpbehovet tillgodoses på ett annat sätt. En förutsättning bör vara att förändringen är av varaktig karaktär.
En ändrad bedömning från Försäkringskassans sida av som enligt myndigheten kan anses utgöra en rimlig tidsåtgång för den hjälp som faktiskt utförs och som inte baseras på någon konkret förändring i den försäkrades livsföring kan inte ligga till grund för omprövning. Även en mindre tidsmässig minskning kan utgöra en indikation på att det har skett en väsentlig ändring i den försäkrades livsföring som motiverar att Försäkringskassan inleder en utredning om personens rätt till assistansersättning. Slutsatsen är att en minskning i tidsåtgång inte i sig utgör ett ändrat förhållande som är hänförligt till den försäkrade utan enbart utgör en indikation på att ett ändrat förhållande kan föreligga.
Den fråga som Högsta förvaltningsdomstolen meddelat prövningstillstånd i besvarades med att förändringar i tidsåtgång för hjälpbehoven hos en försäkrad inte i sig kan utgöra ett väsentligt ändrat förhållande som är hänförligt till den försäkrade i den mening som avses i 51 kap. 12 § socialförsäkringsbalken. Högsta förvaltningsdomstolen fann inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.
Två ledamöter var skiljaktiga avseende besvarandet av prejudikatfrågan.