Enligt lagen om skydd mot olyckor är ägare och nyttjanderättshavare till byggnader och andra anläggningar skyldiga att vidta vissa brandskyddsåtgärder. I målet hade räddningstjänsten i en kommun förelagt två myndigheter – i egenskap av ägare respektive nyttjanderättshavare – att vidta brandskyddsåtgärder på ett militärt skjutfält. Skjutfältet är cirka 36 kvadratkilometer stort och består huvudsakligen av skog, hed och mossmark. Inom skjutfältet finns byggnader och militära övningsplatser av olika slag. I det s.k. målområdet finns stora mängder oexploderad ammunition.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att begreppet anläggning inte är definierat i lagen. Det förhållandet att begreppet anläggning anges tillsammans med begreppet byggnad ansåg domstolen emellertid tala för att anläggningsbegreppet tar sikte på någon form av konstruktion eller liknande. Den tolkningen hade också stöd i kringliggande reglering, i förarbetena och i begreppets allmänspråkliga betydelse.
Domstolen fann därför att ett obearbetat markområde inte utgör en anläggning i den mening som avses i lagen om skydd mot olyckor. Skjutfältet ansågs därmed inte utgöra en anläggning.
Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg att ett militärt skjutfält utgör en anläggning i den aktuella bestämmelsens mening.