Sjukersättning utges till en försäkrad vars arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt av medicinska skäl. Ersättning lämnas fr.o.m. den månad då rätten till ersättning har inträtt, dock inte för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden.
Den försäkrade hade i ett grundbeslut beviljats sjukersättning fr.o.m. den tidpunkt han hade ansökt om. Han begärde omprövning av beslutet och yrkade att sjukersättning i stället skulle beviljas för tid även före den tidpunkt som hade angetts i ansökan. Försäkringskassan ändrade inte sitt beslut med motiveringen att den retroaktiva tiden inte omfattades av prövningsramen när beslutet omprövades, eftersom den tiden inte hade prövats i grundbeslutet. Sedan frågan överklagats ansåg såväl förvaltningsrätten som kammarrätten att Försäkringskassan borde ha prövat den försäkrades yrkande vid omprövningen.
Försäkringskassan överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen och hänvisade till de
förvaltningsprocessuella principerna om instansordningen och om vad som utgör saken i ett socialförsäkringsmål samt menade att motsvarande bör gälla även vid omprövning hos myndigheten. Utifrån detta synsätt ansåg Försäkringskassan att ett yrkande om ersättning från en tidigare tidpunkt än vad som varit föremål för prövning i det grundbeslut som begärs omprövat är en annan sak och rätteligen skulle avvisas.
Högsta förvaltningsdomstolen instämde inte i Försäkringskassans uppfattning och uttalade att de aktuella principerna saknar betydelse för hur ärenden om omprövning av ett grundbeslut som inte fått laga kraft ska handläggas av myndigheten. Domstolen ansåg att den försäkrades ändrade inställning vid omprövningen gällde samma sakfråga som myndigheten hade prövat i sitt grundbeslut och att några processuella hinder att pröva den försäkrades yrkande inte fanns. Högsta förvaltningsdomstolen avslog Försäkringskassans överklagande.