Moldavien har begärt en person utlämnad för verkställighet av ett fängelsestraff om sex månader. En förutsättning vid utlämning för straffverkställighet är att den utdömda påföljden utgör ett frihetsstraff om minst fyra månader. Högsta domstolen konstaterar att frågan om avräkning av häktningstid och om kravet på minsta strafftid är uppfyllt ska bedömas med tillämpning av den ansökande statens lagstiftning.
Med hänsyn till att det i ärendet inte står klart att häktningstiden i Sverige kommer att avräknas i Moldavien finns det enligt Högsta domstolen inte hinder mot utlämning med hänvisning till kravet på minsta strafftid, trots att frihetsberövandet i Sverige pågått mer än två månader.
Vid prövning av häktningsfrågan ska en proportionalitetsbedömning göras och frihetsberövandet får inte vara mer ingripande än att det står i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden. Syftet med häktningen är att kunna verkställa utlämningen. I utlämningsärenden ska den andra statens intresse av att verkställa utdömda straff ställas mot det intrång eller men i övrigt som frihetsberövandet innebär. Vid prövningen beaktas bland annat hur lång tid som frihetsberövandet har pågått, hur lång tid som behovet av häktning kan förväntas bestå, brottslighetens svårhetsgrad och om berörda myndigheter handlagt ärendet med rimlig effektivitet.
Högsta domstolen finner vid proportionalitetsbedömningen att häktningen alltjämt är godtagbar, trots att den som begärs utlämnad har varit frihetsberövad i Sverige i nästan sex månader.