Stöld – ett allvarligt brott i äldre tider
I äldre tider betraktades stölder som mycket allvarliga brott, främst eftersom det fanns begränsade resurser i samhället. Många hade brist på såväl mat som material och prylar. Om någon exempelvis stal verktyg kunde det leda till att den bestulna förlorade sin inkomst och om någon stal en ko kunde det betyda att den bestulna blev av med både mat och försörjning.
Från tidig medeltid fram till mitten på 1800-talet var många av de straff som utdömdes av domstolarna rena kroppsstraff eller skamstraff. Avrättningar och kroppsstraff var offentliga i Sverige. Det offentliga straffet var tänkt att fungera som ett varnande exempel för hur det gick med den som bröt mot lagen.
Under 1700-talet och upplysningstiden började skam- och kroppsstraff att bli mer ifrågasatt men det var först under 1800-talet som fängelse blev ett alltmer vanligt straff. Offentliga spöstraff förbjöds i Sverige 1855 men det var först så sent som 1938 som spöstraffet togs bort helt och hållet. År 1921 avskaffades dödsstraffet i fredstid och 1972 i krigstid.
Åldershänsyn – då som nu
Även om straffen på många sätt var hårdare under den här tiden så tog man – precis som vi gör idag – hänsyn till om det var en ung person som gjort sig skyldig till brott. I vissa fall blev det föräldrarna som fick ansvara för att utdela straffet.
Även om det känns mycket främmande att en domstol idag skulle tvinga föräldrar att slå sina barn kan föräldrar fortfarande – på samma sätt som med kyrkfönstret för 300 år sedan – bli skadeståndsskyldiga för skador som deras barn orsakat.
Tygstölderna 1692
År 1692 anklagades pigan Anna Nilsdotter för att ha stulit tyger från handelsmannen Mathis Hanssons affär. En dräng såg händelsen och tillkallade polis. Pigan ställdes inför rådhusrätten och dömdes där till 30 piskslag med ris.
En dräng hade sett händelsen och tillkallat polis. Pigan ställdes inför rådhusrätten och dömdes där till 30 piskslag med ris.
Domen på 1600-talssvenska
Skulten Anders Bengtsson Lomb Ration Officii anklagade Pijgan Anna Nillsdoter för begångit tiufwerij uti handelsmannens Mathis Hansons bod, beståendes tiufnaden af ett stycke silcketyg om 22 ahrhwilcket af Rätten astimerades till 40 Dr Sfrmte, uti hwilcket Pygan warit af Godäganden bahr åtaken, medelst Lars Bollengs Dräng, som det af henne igentagit. Mathis Hanßon som äfwen tillstädes war beskyldte henne der till med att hon måst hafwa i samma bod ifrån honom stulit ett Stycke Sarge hwilcket han wille bewijsa endels der med att hon tillförne warit med tiufnaden attraperad endels dermed att den nya Sarge klädninger som hon drager på kroppen kommer till sielfwe färgen och nyheten mycket öfwerens med samma ifrån honom bortstulne stycke; Swaranden till att undergå sig dhen beskyllningen bewiste att hon sin klädning uti Hr Jacob Herwegz bod kiöpt, hwilcket och bemte Herwegz hustru effter tillfrågan tillstod så passerat wara.
Resolutio: Rätten finner skählt att Pijgan Anna Nillsdoter för begångit tiufwerij androm till wahrnagel skall af förwadstarpn för Corps de garde dören straffas med 30 Rijsslag.
Domen på nutida svenska
Anders Bengtsson Lomb anklagade, på ämbetets vägnar, pigan Anna Nilsdotter för att ha begått en stöld i handelsmannens Mathis Hansons bod. Stöldgodset bestod av ett stycke silkestyg om 13 meter. Rätten uppskattade värdet av tyget till 40 daler silvermynt.
Pigan togs på bar gärning av godsägaren och Lars Bollengs dräng tog tyget från henne. Även Mathis Hansson var på plats och beskyllde henne för att i samma bod ha stulit ett stycke serge (en sorts tyg) av honom. Som bevis lade han fram dels att hon tidigare blivit påkommen med att stjäla, dels att de nya serge-klänningar som hon hade på sig stämde väldigt väl överens med färgen och utseendet på det tyg som stulits från honom. Svaranden sa att hon hade köpt sin klänning i Jacob Herwegs bod. Något som hans hustru menade var riktigt när hon tillfrågades om saken.
Beslut: För begången stöld ska Anna Nilsdotter straffas vid dörren till vakthuset med skäliga trettio slag med ris.
Skräddarsonen som lekte på kyrkogården 1712
År 1712 stod skräddaren Anders Johnssons son framför rådhusrätten. Han hade lekt med kamrater på kyrkogården och då kastat en sten som träffade ett kyrkfönster.
Rådhusrätten gav pojkens pappa i uppdrag att straffa sonen i närvaro av en stadsbetjänt (en slags polis). Skräddaren Anders Jansson fick också se till att fönstret lagades.
Domen på 1700-talssvenska
Skräddarens Anders Jonsons Son hwilcken i gåhr under Predijkan stimmat på Kyrkegården med flere Poijkar, och kastat en Steen effter en annan Gåsse, men träffade Fönsteret så at Stenen inkommet i kyrckian, blef nu förhörd, och tillstodt att han således giordt, hwarföre upkallades hans Fader, och tillsades att han moste sielf uti någon Stadz betientes närwaro alfwarsambligen afstraffa denne sin Son för sin begångne Selfswåld, på det han af Agan må bättra sig, och bör han deslijkest reparera Fönsteret; Och där de andre Poijkarne finnas igen, som warit med i stimmandet, så skola de på samma sätt till Warnagel straffade blifwa.
Domen på nutida svenska
Skräddaren Anders Jonssons son har under pågående predikan lekt på kyrkogården tillsammans med flera pojkar. Skräddarens son kastade då sten efter en annan pojke. Stenen träffade kyrkfönstret, som gick sönder.
Pojken erkände att det var han som kastade stenen. Skräddaren Anders Jonsson blev därför kallad till rådhusrätten som befallde honom att i närvaro av en stadsbetjänt (polis) allvarsamt straffa sin son för gärningen – genom aga skulle sonen bättra sig.
Skräddaren Anders Jansson skulle också se till att fönstret reparerades. Om de andra pojkarna som också hade lekt utanför kyrkan påträffades skulle de straffas på samma sätt.
De oönskade 1738
Året var 1738 och Sara Pehrsdotter blev av rådhusrätten utkastad ur staden med hot om 15 piskrapp. Man misstänkte att kvinnan var av romskt ursprung.
Av förhörsprotokollen ser vi att hon brutit mot den lag som tvingade människor vid den här tiden att ha pass om de skulle resa någonstans, även inom landets gränser. Men det framgår även av protokollen att det fanns en annan mer avgörande anledning till att hon greps av stadsbetjänterna; hon misstänktes tillhöra ”de så kallade zigeuner eller tartariske folkeslag”. I förhöret uppgav Sara att hon föddes i Åbo i Finland, av en finsk far och en mor som var ”ziguener”.
Romer är idag en av Sveriges officiella minoriteter. De har bland annat kallats för zigenare och tattare, tillmälen som används i nedsättande mening.
Romernas historia i Sverige kan beläggas tillbaka till början av 1500-talet och är kantad av förföljelse, trakasserier och diskriminering. Det har funnits lagar med syfte att driva romer ur landet och under 1600-talet var det tillåtet att utan förhör eller rättegång döda romer som misstänktes för ”tjuveri eller annan otillbörlig akt och missgärning”.
Vad blev då Saras straff? Av protokollet framgår att Sara blev ”allvarligen tillsagd” av magistraten att lämna Göteborg. Det gjordes klart för henne att om hon påträffades igen väntade kroppsstraff: 15 piskrapp med ris. Därefter utvisades hon.
Domen på 1700-talssvenska
Anno 1738 dn 4 februarii Prasentes vidi justitia protocollet Som stadsbetienterne på torget fasttaget ett qwinfolk, som förmehnes wara af de så kallade Zigeuner eller Tatariska folkeslag; altså blef hon inkallad och tillfrågad hwad hennes nampn är.
Swarade: Sara Pehrsdotter. Frågades, hwarest hon är född?
Sw: i Åbo uti Finland, hågandes der jemte att fadren waret finsk, men modren af zigeunerne. Frågas huru hon nu har kommet hit till staden? Swarade att des man Jonas Sandberg waret soldat under Hr öfwerste Cronstiernas regemente, som uti krigåhren legat här i staden uti Garnizon, men sedan skall han blifwit commenderad till artilleriet i Stockholm, och för 4 åhr sedan blifwit död, hwarefter hon med des 4 små barn, har gått landet omkring, och nu kommit hit till sta- den, att besöka sina släcktingar, som skola wara soldater under guarnizons regementet, men nu för tijden äro commenderade på Marstrand.
Frågas: om hon har resepass eller annor bewijs, hwarefter hon kunnat Få gå omkring i landet? Nej hon har hwarken pass eller något mera bewijs, än allenast en prästesedel.
Magistraten tillsade alfwarligen detta qwinfolk, att genast förfoga sig härifrån staden, och derest hon sedan skulle befinnas igenkomma, skall hon efter Kongl Maj:ts ankomna bref, blifwa med 15 par rijs afstraffad. Derpå hon Utwijstes.
Domen på nutida svenska
Stadsbetjänterna på torget grep en kvinna som misstänktes vara zigenare eller tattare. När hon blev inkallad till förhör och tillfrågad om sitt namn svarade hon Sara Pehrsdotter.
Under förhöret svarade Sara Pehrsdotter att hon var född i Åbo, Finland, och att hennes pappa var finsk och mamma rom. Hon berättade att hon tagit sig till staden för att hennes man Jonas Sandberg varit soldat i överste Cronstiernas regemente och under krigsåren förlagd till Göteborgs garnison. Fyra år tidigare blev dock hennes man kommenderad till artilleriet i Stockholm där han dog. Sara Pehrsdotter uppgav att hon därefter rest runt i landet med sina fyra barn och nu kommit till Göteborg för att besöka sina släktingar som ska vara soldater i garnisonsregementet kommenderade till Marstrand.
På frågan om hon hade respass eller annat bevis för att hon fick resa runt i landet svarade hon att hon inte hade något annat dokument än en prästesedel.
Magistraten befallde strängt att kvinnan omedelbart skulle lämna staden. Om hon återkom till skulle hon bestraffas med 15 slag med ris. Kvinnan utvisades därefter från staden.
De sista avrättningarna i Göteborg
Fängelsestraffet är ett relativt modernt påfund, som blev vanligt först på 1800-talet. Fram till 1700-talet var de vanligaste påföljderna för brott antingen bötesstraff, skamstraff, kroppsstraff eller dödstraff.
I 1734 års straff- och missgärningsbalk var fler än sextio olika brott belagda med dödsstraff.
Till och med stöld kunde straffas med döden. Även i 1864 års strafflag, som ersatte straff- och missgärningsbalken, fanns dödsstraffet kvar. Färre och färre gärningspersoner avrättades dock. Från början av 1800-talet fram till 1860-talet avrättades nästan 540 personer i Sverige, men under perioden 1861–1910 sjönk siffran till 24 personer.
Avrättningarna var offentliga fram till 1870-talet. Därefter skedde avrättningarna på fängelser. Dödsstraffet togs bort som påföljd 1921 (det fanns dock en undantagsregel för dödsstraff i krigstid kvar så sent som till 1974). Den sista avrättningen i Sverige ägde rum 1910 i Stockholm.
Den sista avrättade göteborgaren
Den sista göteborgaren att avrättas var högst troligen Anders Österberg. Han föddes på 1700-talet i Majorna. Anders Österberg hade, tillsammans med sju andra intagna, rymt från länshäktet i Göteborg. Rymlingarna misshandlade grovt en änka på en gård utanför Göteborg.
För detta dömdes Anders Österberg, som fick den strängaste påföljden, till döden. Han halshöggs den 11 februari 1836 på Göteborgs rättareplats, på Kallebäcks högar vid Kalvmossen intill Stora Delsjön. Enligt utsagor gick Anders Österberg döden till mötes med lugn.
Den sista avrättningen i Göteborg
Den sista avrättningen i Göteborg ägde rum 1841. Livstidsfången Olaus Rosengren, som var värmlänning, halshöggs för att han hade mördat en annan intagen inne på Nya Älvsborgs fästning.
Brödupproret 1917
Sedan 1914 pågick första världskriget på kontinenten. Under våren 1917 började ett missnöje jäsa runt om i landet. Storbritanniens blockad mot Tyskland drabbade även Sverige, som inte kunde importera viktiga varor som fotogen och olika livsmedel.
För att lösa den akuta situationen infördes ransonering av livsmedel. Initialt ransonerades enbart socker men i januari 1917 utvidgades ransoneringen till att gälla även bröd och mjöl. Som om inte det vore nog blev potatisskörden 1916 mycket dålig. Hunger och ransoneringsköer blev vardag.
I mars 1917 inträffade dessutom den ryska februarirevolutionen. Tankar om revolution och socialism började sprida sig även i Sverige.
Protester uppstod runt om i Sverige under våren. Även Göteborg drabbades av stora demonstrationer i det som senare blivit känt som Brödupproret.
Demonstrationer och uppror
Upproret startade vid Majornas Ångbageri på Allmänna vägen när ett antal kvinnor tog sig in i bageriet och krävde att få köpa bröd utan ransoneringskupong.
Butiksinnehavaren tvingades gå med på det och under tiden samlades ytterligare folk på gatan för att köpa bröd. Efter ett tag skingrades folkhopen. Ryktet hade dock börjat gå på stan om att det pågick demonstrationer. Under dagen kom därför flera bröd- och potatisbutiker att bli mer eller mindre belägrade av olika kringvandrande folkmassor. Strax innan klockan sju på kvällen blev en brödutkörare på Övre Husargatan plundrad av minst 200 personer.
Under kvällen blev stämningen i Göteborg mer upphetsad. Folkmassan växte sig större och det uppstod rena kravaller. Polisprotokollet från händelsen berättar:
”I mån som skymning och mörker inträdde blev hållningen hos massan, som hufvudsakligen bestod af yngre manspersoner men äfven af en del barn, såväl gossar som flickor, allt mera hotfull”.
Militär och polis samarbetade
Beriden militär från Göta Artilleriregemente tillkallades vid niotiden på kvällen. Tillsammans med polisen försökte de utan framgång att skingra folkmassan. Efter ett tag började folk kasta sten och glassplitter mot militären och polisen som svarade med att skjuta mot folkmassan.
I kravallerna blev ett stort antal fönster sönderslagna samt flera poliser och militärer skadade. Det framgår inte av domstolsprotokollet om någon i folkmassan blev träffad av skott från militär eller polis. Det var först sent på natten som lugnet återställdes.
Deltagare dömdes i rådhusrätten
För deltagande i oroligheterna och tillgreppen anhölls 30 personer. Flera av dem dömdes sedan av Göteborgs rådhusrätt i juli 1917 för bland annat deltagande i upplopp. Straffen hamnade för de flesta på omkring tre månaders straffarbete.
Kvarstadsbåtarna och Andreas Cervin 1940
När Tyskland hade ockuperat såväl Danmark som Norge i april 1940 var den svenska importen och exporten strypt. Östersjöns förbindelser med världshaven styrdes helt av Tyskland med hjälp av den så kallade Skagerrakspärren – ett fält av tusentals minor i Skagerrak. En direkt konsekvens av detta blev att ett trettiotal norska handelsfartyg stängdes in i svenska hamnar. I Göteborg fastnade 15 norska fartyg.
På grund av kriget var Storbritannien i stort behov av kullager och stålprodukter för sin rustningsindustri. Samtidigt ville den norska exilregeringen och överkommandot i London förflytta norska flyktingar från Sverige, så att de kunde ansluta sig till de allierade trupperna. Beslutet togs därför att trotsa Tysklands blockad med fem av de norska fraktfartygen i Göteborgs hamn. Genom en hemlig operation lyckades man föra dessa fartyg från Göteborg till Storbritannien.
Ett krigsdrama med två sidor
De tio norska fartygen som blev kvar i Göteborg kom under två år att spela huvudrollen i ett maktspel på svensk mark mellan Tyskland och de allierade. I detta krigsdrama hade den svenska juridiken en central roll. På ena sidan stod brittiska regeringen som menade att de hade fartygen i sin besittning och att fartygen dessutom hade hyrts ut till dem av Norges exilregering. På andra sidan stod Tyskland som genom de norska redarna påstod att de var rätta ägare till fartygen.
Tyskland begärde kvarstad
Frågan om vem som hade rätt till fartygen eller snarare vem som hade bättre rätt till fartygen prövades av rådhusrätten i Göteborg men tog sig hela vägen upp till Högsta domstolen. Tyskland hade begärt att fartygen skulle beläggas med kvarstad, det vill säga att de skulle tas i tillfälligt förvar av svenska myndigheter. På så sätt skulle Tyskland hindra Storbritannien att föra ut fartygen från Göteborg. De norska och brittiska regeringarna motsatte sig naturligtvis detta.
Skeppen fria att avsegla
Rådhusrätten gav Tyskland rätt för ett av fartygen och beslutade att det skulle tas i tillfälligt förvar av svenska myndigheten. När det gäller övriga fartyg fick i stället den brittiska regeringen rätt. Besluten fattades av rådmannen Andreas Cervin vid rådhusrätten i Göteborg.
Egentligen gick besluten inte att överklaga men genom en snabb lagändring – tillkommen enbart för just dessa fartyg – såg regeringen till att besluten kunde överklagas och prövas av Göta hovrätt, som i sin tur gick med på att alla fartyg skulle tas i förvar av svenska myndigheter.
Även hovrättens beslut överklagades. Högsta domstolen dömde den 17 mars 1942 i samtliga tio mål och fann att den brittiska regeringen hade besittning över fartygen och att kvarstad inte kunde komma i fråga. Tyskland förlorade och fartygen var fria att avsegla – i teorin.
Avfärden
Att lämna Göteborgs hamn var en riskfylld resa som krävde att fartyget bröt Skagerraksspärren och passerade den tyska flottan i Nordsjön. Av de tio kvarstadsbåtarna lyckades enbart två fartyg nå Storbritannien. Två tvingades återvända till Göteborg. Tre sänktes av den tyska flottan och övriga tre sänktes av sina egna besättningar för att undvika att hamna i tyska händer.
Regeringen försökte påverka
I efterhand har det fastställts att den svenska regeringen försökte påverka domstolarna att döma till Tysklands fördel. Regeringen hade nämligen fått underrättelse från Berlin om att Tyskland skulle uppfatta det som att Sverige hade en fientlig hållning mot Tyskland om kvarstadsbåtarna tilläts lämna Sverige för Storbritannien, vilket regeringen bedömde var ett hot om krigshandlingar.
Regeringen försökte undvika hotet genom att få ett utslag från de svenska domstolarna som Tyskland skulle vara nöjd med. Utöver den snabba lagändring som möjliggjorde att besluten kunde överklagas försökte regeringen påverka hur Andreas Cervin, som var ansvarig rådman, skulle döma.
Andreas Cervin har efteråt berättat hur ett dåvarande statsråd framfört att tyskarna skulle kunna äventyra Sveriges försörjningsmöjligheter och möjligen även på annat sätt göra sig påminda, om inte ett avgörande till Tysklands fördel beslutades.
Vid ett annat tillfälle sökte dåvarande borgmästaren upp Andreas Cervin och antydde att han borde hålla kvar fartygen på något sätt. Det resulterade i att Andreas Cervin körde ut borgmästaren från rummet.
Andreas Cervin stod emot direkta påtryckningar från såväl politiskt håll som inom domstolen och betraktas sedan dess som en symbolfigur för domarens självständiga roll.
Jimi Hendrix – Hotell Opalen 1968
Jimi Hendrix var på turné i Sverige och bodde på hotell Opalen. Hotellrummet förstördes och ett fönster krossades. Det resulterade i att Jimi Hendrix blev gripen av polisen.
I januari 1968 var Jimi Hendrix på turné i Sverige. Han spelade bland annat på Lorensbergs Cirkus. Natten innan spelningen hade Jimi Hendrix varit ute på nattklubb i Göteborg. Han kom tillbaka till sitt rum 625 på hotell Opalen vid tvåtiden på morgonen och fortsatte festen där.
Hotellgäster klagade
Men efterfesten blev ljudlig. Efter att några hotellgäster hade klagat tog sig hotellpersonal till slut in på rummet. Där fann de Jimi Hendrix sovandes på golvet med en blodig hand. Det visade sig att ett fönster hade krossats och att inredningen på hotellrummet hade förstörts.
Jimi Hendrix greps av polisen. När han hade blivit omplåstrad på Sahlgrenska sjukhuset fick han sova ruset av sig i en fyllecell.
Domen
Incidenten på hotell Opalen fick rättsliga efterspel. Jimi Hendrix fick visserligen tillåtelse att fortsätta den planerade sverigeturnén men när bandet åkte hem till Storbritannien igen fick Jimi Hendrix stanna kvar i Göteborg i avvaktan på att målet skulle tas upp av Göteborgs rådhusrätt. Den 16 januari 1968 dömdes Jimi Hendrix av Göteborgs rådhusrätt för skadegörelse till 80 dagsböter om 40 kronor.
Beatlen McCartney döms för knarksmuggling 1972
I augusti 1972 spelade bandet Wings på Scandinavium. Omedelbart efter konserten slog polisen till mot bandet.
Turnébilen omringades av polis och genomsöktes. I turnébussen påträffades en bit cannabis. Paul McCartney, hans fru Linda McCartney och trummisen Dennis Seiwell greps och fördes till polishuset.
Ett tips ledde till gripandet
Razzian mot Paul McCartney och hans band gjordes efter att ett tips inkommit från tullkriminalen. Ett paket från England adresserat till en av medlemmarna i bandet hade beslagtagits av tullen. Det visade sig att paketet innehöll två hekto cannabis.
Vid förhör hos polisens narkotikarotel erkände de gripna att de tillsammans gett en person i England i uppdrag att sända dem cannabis som bandet skulle använda under turnén i Sverige.
Domen
Paul McCartney, hans fru Linda McCartney och Dennis Seiwell dömdes den 14 november 1972 av Göteborgs tingsrätt för anstiftan till varusmuggling till 25 dagsböter om 100 kronor.
Backabranden 1998
Natten mellan den 29 och 30 oktober 1998 hade fyra ungdomar arrangerat en fest i Makedonska föreningens lokal på Backaplan. Festen marknadsfördes med löftet om att alla i Göteborg skulle komma.
Trots marknadsföringen blev ungdomarna som arrangerade festen överraskade över de långa köerna till entrén. Sammanlagt kom nästan 400 personer.
Strax innan kvart i tolv uppmärksammade festens diskjockey att det luktade rök i lokalen. Musiken tystnade och diskjockeyn meddelade genom högtalarna att det brann och att alla behövde ta sig ut lugnt och sansat. Men han blev inte hörsammad och ungdomar fortsatte släppas in.
Till slut blev det dock uppenbart att det brann och panik utbröt. Det första larmsamtalet till polisen inkom 23:42 och räddningstjänsten var på plats redan 23:49. Trots att hjälpen anlände relativt snabbt kom branden att kräva 63 liv – alla under 21 år. Backabranden är en av de värsta brandkatastroferna i modern tid.
Den följande polisutredningen visade att branden hade anlagts i möbler som placerats ut med avsikt att blockera en av nödutgångarna.
Branden hade dock inte krävt så många liv om det inte också varit för lokalens utformning. Lokalen låg på andra våningen och hade enbart kapacitet för 150 personer. Utöver den blockerade utgången fanns det bara en smal dörr. Det fanns visserligen många fönster men de var placerade drygt två meter upp. Att klättra ut genom fönstrena var svårt och innebar en fallhöjd på över fem meter ner till asfalten utanför. Alla dessa omständigheter medförde att nästan 400 panikslagna och rädda ungdomar tvingades fly ut genom en 90 centimeter smal utgång.
Rättegången
Fyra ungdomar mellan 17 och 19 år kom att åtalas för branden i en rättegång som var nationellt uppmärksammad.
Tingsrätten insåg att domstolens lokaler inte hade kapacitet för en så stor huvudförhandling. Till följd av att det var så många målsägande, anhöriga, journalister och åhörare valde man i stället att hålla huvudförhandlingen på Svenska mässan vid Korsvägen i Göteborg. Tre av Svenska mässans salar krävdes för att få plats (sal A, B och C).
Under rättegången hade de åtalade ungdomarna ganska lika berättelser om kvällen, men de lämnade olika motiv till branden. Det framkom dock att det uppstått gräl vid entrén då de fyra ungdomarna blivit tillsagda att lämna festen.
Två av dem berättade sedan att de anlagt branden för att arrangörerna skulle ”få betala”.
Domen
Tingsrätten dömde alla fyra ungdomarna för att tillsammans och i samförstånd ha gjort sig skyldiga till grov mordbrand.
Med hänsyn till deras unga åldrar dömdes en till fängelse i åtta år, två till fängelse i sex år och en till sluten ungdomsvård.
Pigan Stina Persdotter döms för tjuvnad 1650
”År 1650 anklagades pigan Stina Persdotter för tjuvnad. Till mångas förvåning har material med rörliga bilder från hennes stöldturné samt följande domstolsprövning återfunnits i tingsrättens arkiv.”
Så inleds Göteborgs tingsrätts filmade historiska rättegångsspel – en dramatisering av hur en rättegång kanske kunde gått till på 1600-talet. Filmen har glimten i ögat, är utformad som en stumfilm och har ett ganska lättsamt förhållande till historiska fakta. Du kan se filmen via länken här under.
Filmen spelades in 2024 med anledning av Göteborgs tingsrätts 400-årsjubileum. Avsikten var att med en jämförelse visa hur domstolsförhandlingar förändrats mellan 1600- och 2000-talet.
Medverkande skådespelare är medarbetare på Göteborgs tingsrätt och Länsstyrelsen Västra Götaland.