Tre prejudikat om verkställighetshinder vid utvisning på grund av brott

Mål: B 4781-18, B 2017-18, B 1415-18
När det uppkommer en fråga om utvisning på grund av brott ska domstolen när den dömer i brottmålet ta hänsyn till om det kan finnas hinder mot att verkställa utvisningen, när straffet är avtjänat. Högsta domstolen har i dag i tre olika mål lämnat närmare anvisningar om den prövning som domstolarna ska göra i sådana fall.

Det kan finnas olika hinder mot att verkställa en utvisning, när fängelsestraffet är avtjänat. Domstolarnas prövning beror på vilken sorts hinder som är aktuellt.

Hindret kan vara direkt kopplat till den enskilde utlänningen. Det kan t.ex. vara fråga om att han eller hon i hemlandet riskerar förföljelse eller kroppsstraff på grund av sin politiska eller religiösa uppfattning. Domstolen bör då i normalfallet kunna konstatera om hindret kommer eller inte kommer att bestå under överskådlig tid och således även vid den tidpunkt när fängelsestraffet är avtjänat och utvisningsbeslutet ska verkställas.

Hindret kan i stället vara generellt på så sätt att det inte går att verkställa utvisningar till ett visst land, t.ex. när det pågår en väpnad konflikt där. Andra situationer kan vara att det aktuella landet har meddelat att det inte tar emot personer med en viss nationalitet eller att det inte är praktiskt möjligt att för tillfället verkställa utvisningar till ett visst land. När det gäller generella verkställighetshinder är det oftast inte möjligt för domstolen att bedöma om hindret kommer att bestå vid det tillfälle då utvisningen ska verkställas. Huvudregeln bör därför vara att domstolen i sådana situationer ska besluta om utvisning.
Högsta domstolen har kommit fram till att utvisning ska ske i alla de tre mål som nu har prövats.