Sjukpenninggrundande inkomst fastställs som huvudregel utifrån den försäkrades förväntade årsinkomst. Inkomsten måste dock komma från arbete som kan antas vara under minst sex månader i följd.
I det aktuella målet hade en försäkrad avbrutit ett tidigare arbete för att studera en kortare tid. Efter studierna påbörjade den försäkrade ett heltidsarbete, som varade i drygt tre månader. Under anställningstiden sjukanmälde han sig. Frågan i målet gällde om en sjukpenninggrundande inkomst kunde bestämmas på grund av det senaste arbetet, även om det inte varat i minst sex månader.
Bestämmelserna om villkor för sjukpenninggrundande inkomst har sitt ursprung i myndighetsföreskrifter som förts över till socialförsäkringsbalken. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det i förarbetena till lagbestämmelsen framgår att det inte alltid utgör ett hinder att en anställning inte har en varaktighet om minst sex månader. Det hänvisas till avgöranden från Försäkringsöverdomstolen som avser försäkrade som för första gången inträder eller, efter tidigare arbete och studier, återinträder på arbetsmarknaden. Vid tillkomsten av socialförsäkringsbalken var avsikten således att bestämmelsen skulle kunna tillämpas i enlighet med äldre praxis även efter det att den hade reglerats i lag.
I det aktuella fallet hade den försäkrade efter studier återinträtt på arbetsmarknaden genom den tidsbegränsade anställningen. Dagen efter att sjukperioden upphört hade han anmält sig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen. Den försäkrade kunde därigenom antas ha haft för avsikt att fortsätta arbeta i samma omfattning som i den tidsbegränsade anställningen. Det var därför rätt av Försäkringskassan att bestämma den sjukpenninggrundande inkomsten utifrån den tidsbegränsade anställningen.
Dom i mål om sjukpenninggrundande inkomst
En sjukpenninggrundande inkomst har ansetts kunna bestämmas för en försäkrad på grundval av inkomst från arbete som varar kortare tid än sex månader när den försäkrade haft för avsikt att fortsätta arbeta i samma omfattning.