Dom i mål om mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter samt skattetillägg m.m.

Mål: 3161--3166-18
Vid uttag av arbetsgivaravgifter har inte funnits förutsättningar för att åsidosätta ett uppdragsavtal och bortse från det förhållandet att den som i avtalet har angetts som uppdragstagare varit godkänd för F-skatt.

Den som anlitar ett företag som är godkänt för F-skatt för att företaget ska utföra ett arbete ska inte betala arbetsgivaravgifter på ersättningen för arbetet. Ett uppdragsavtal ska dock inte läggas till grund för ett beslut av Skatteverket om arbetsgivaravgifter om det står klart att det inte motsvarar vad parterna egentligen har kommit överens om, även om uppdragstagaren i samband med uppdraget har åberopat att den är godkänd för F-skatt.

I det nu aktuella målet hade ett bolag bildats för att genomföra ett infrastrukturprojekt. Bortsett från administrativ personal genomfördes projektet uteslutande genom underentreprenörer och inhyrd personal och cirka 120 olika företag anlitades. Skatteverket ansåg att två av dessa företag inte bedrivit någon egentlig näringsverksamhet, utan endast varit s.k. fakturaskrivande bolag, och beslutade att höja bolagets underlag för arbetsgivaravgifter med det belopp som fakturerats av dessa två företag samt att inte medge avdrag för ingående mervärdesskatt.

Avtalen mellan bolaget och de två företagen var utformade som avtal om inhyrning av personal. Det var ostridigt att de arbeten som avsågs med avtalen och fakturorna hade utförts i den omfattning som angavs där och att ersättning för arbetena fakturerats och betalats i enlighet med avtalen. Det hade inte heller ifrågasatts att ersättningen låg på den nivå som en utomstående självständig näringsidkare fakturerade. Vidare hade det inte gjorts gällande att någon del av ersättningen betalts tillbaka till bolaget eller dess företrädare. De fakturerade beloppen översteg därmed klart vad bolaget skulle ha behövt betala i lön och arbetsgivaravgifter. Dessa omständigheter talade enligt Högsta förvaltningsdomstolen med styrka för att parternas avsikt varit den som avtalen gav uttryck för.

De omständigheter Skatteverket grundat sitt beslut på var bland annat hänförliga till de två företagen och deras företrädare och till hur uppdragen genomförts. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen innebär dessa omständigheter, och omständigheterna i övrigt, dock inte att avtalen ska ges en annan innebörd än den som de gav uttryck för.

Högsta förvaltningsdomstolen fann sammanfattningsvis att utredningen i målen inte gav stöd för slutsatsen att avtalen mellan bolaget och de två företagen inte motsvarade vad parterna egentligen kommit överens om. Arbetsgivaravgifter skulle därför inte tas ut på de ersättningar som betalats till företagen och bolaget hade rätt till avdrag för ingående skatt.

 

Bifogade filer