Dom i mål om sjukpenninggrundande inkomst

Mål: 4790-20
Högsta förvaltningsdomstolen har prövat hur den sjukpenninggrundande inkomsten ska beräknas för en försäkrad som har beviljats livränta på grund av en arbetsskada och som har förvärvsförmåga även efter arbetsskadan men som saknar ett arbete.

Den sjukpenninggrundande inkomsten fastställs som huvudregel utifrån den försäkrades förväntade årsinkomst, vilken i sin tur beräknas utifrån det arbete som den försäkrade har vid den aktuella tidpunkten. Försäkringskassan ska ändra den sjukpenninggrundande inkomsten när den försäkrades inkomstförhållanden har ändrats. Den som minskar sin inkomst får i regel sänkt sjukpenninggrundande inkomst. Det finns dock situationer när den försäkrade får behålla sin tidigare sjukpenninggrundande inkomst, s.k. SGI-skydd. SGI-skydd gäller inte när livränta har beviljats. Syftet med detta är att sjukpenning och livränta inte ska lämnas för samma inkomstförlust.

I målet uppkom frågan hur den sjukpenninggrundande inkomsten skulle beräknas när en försäkrad beviljas livränta och samtidigt bedöms ha en kvarvarande förvärvsförmåga, men inte har ett arbete att återgå till efter sjukperioden.

Förvaltningsrätten fann att den sjukpenninggrundande inkomsten då kunde bestämmas utifrån den uppskattning som Försäkringskassan hade gjort i livränteärendet av vilken inkomst som den försäkrade skulle kunna få efter arbetsskadan.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att den försäkrade vid den aktuella tidpunkten inte hade något arbete som han kunde gå tillbaka till och att det således inte fanns någon faktisk inkomst att grunda beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten på. Vidare att den försäkrade till följd av regleringens utformning förlorade rätten till SGI-skydd på grund av beslutet om livränta, trots att livräntan i detta fall endast skulle kompensera för en del av den tidigare arbetsinkomsten. Alternativet till den lösning som förvaltningsrätten stannat för var därmed att fastställa den sjukpenninggrundande inkomsten till noll kr. En sådan tillämpning framstod som orimlig och var knappast avsedd. Mot den bakgrunden, och då förvaltningsrättens tillämpning var förenlig med ordalydelsen i regelverket, ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att den sjukpenninggrundande inkomsten i ett fall som det aktuella kunde bestämmas på det sätt som förvaltningsrätten hade gjort.

Ett justitieråd var av skiljaktig mening och ansåg att lagstiftningen inte gav utrymme för att bestämma den sjukpenninggrundande inkomsten på sådant sätt.